POWER DISTORTION 2

Curatorial statment

Under våren 2012 utspelar sig performanceprojektet Power Distortion 2 (PD2) på och i anslutning till Konstnärshuset i Stockholm. De medverkande konstnärerna Iris Smeds, Ruben Wätte, Åsa Elieson, Ulrika Sparre, Kjersti Vetterstad, Monica Winther Louise Dahl-Lindvall, Erik Berg, Alexander Hall, Gustaf Iziamo, Iggy Malmborg och Johannes Schmit har bjudits in för att de alla på olika sätt anlägger ett maktkritiskt perspektiv och/eller osäkrar gränsen mellan det subjektiva och det objektiva. PD2 experimenterar med alternativa former för dokumentation varför författarna Stig Larsson och Lili von Wallenstein också knutits till projektet för att ombesörja den spektakulära dokumentationen av Power Distortion 2.

Eftersom personliga, förvrängda, regelvidriga och närmast slumpartade upplevelser ligger närmare performanskonstens oborstade karaktär av kaos, pågående och oförutsägbarhet har PD2 sakkunnigt beslutat att bannlysa alla former av fotografering och videoupptagningar av händelserna som utspelar sig inom ramen för PD2 och istället experimentera med andra typer av dokumentation. Detta beslut är vid sidan av sin uppmuntran till mytbildning, visklekar och berättartraditionens oöverträffade livsduglighet, även en uppgörelse med den hegemoni som fotografiet oförtjänt kommit att uppbära sedan bröderna Lumiéres snilleblixt. Trots att vi i själva verket vet om att tillvaron är oerhört komplex, mångbottnad och motsägelsefull fördummar vi oss ofta glatt till att ställa frågan: "Har du bildbevis?". Vi behöver nu bara dra oss till minnes den berömda bilden från andra världskriget. Soldaten på heden i Lettland, med sitt gevär till synes riktat mot modern och barnet. Det visade sig ju senare att han i själva verket var i färd med att försvara kvinnan och barnet mot angripare ett stycke utanför bildens kant. Tror vi. Antar vi. För med säkerhet kan vi inte fastslå någonting mer än att fotografiet visat sig mycket förrädiskt som bevismetod. Till och med innan photoshops tid. Fotografiet lyckades inte ens med så mycket som att verifiera det enklaste av påståenden. I det fallet: Vem riktade sin bössa mot vem. Förflyttad från journalistiken till performancekonsten stöter fotografiet på ytterligare anledningar att ifrågasättas. Hur säljbar och därmed urlakad riskerar performancekonsten inte att bli då den inställsamt säljer ut sig som en produkt, fjärran sin kärna av händelse och presens. Vi vet ju också alla att en bild, utöver att vara en fastfryst förnekelse av det ständigt pågående, även tenderar att dela upp det gemensamma rummet i scen och publik. Och till vad glädje!? Till fegt beskydd och oskadliggörande av performancekonstens subversiva potential? För att kunna säga: "Jag var där"? För att slippa vara där? För att vila i sin ställning som passiv och i den tvivelaktiga äran att uppbära oansvarighetsprivilegiet som man ofta tror sig köpa genom sin åskådarbiljett? Vad bevisföring beträffar förresten. Överhuvudtaget har ju bevisföring mycket litet att göra med performancekonst. Och fotot, med sina utvalda fyra hörn bevisar ju alltså i stort sett ändå ingenting alls som har relevans för de fria konsterna.

Du som beger dig för att delta i händelserna inom ramen för POWER DISTORTION 2 kan ha en kamera i fickan eller inte. Så länge du låter bli att använda den har jag inga synpunkter på det.

Åsa Elieson, januari 2012